Så här kan du prata med barn om otäcka händelser

Om vi vuxna är oroliga är det okej att säga till barnet: "Jag är orolig för det som har hänt och hur de som har drabbats har det". Och känner du som vårdnadshavare att du har svårt att hantera din egen oro, tveka inte att ta hjälp av andra i din närhet eller att ta stöd av den behandlande kontakt som finns för er.

Ta dig tid att prata med ditt barn och låt barnet få ställa frågor. Det är viktigt att lyssna, vara lugn och närvarande, och att låta barnet prata till punkt. Du kan fråga ditt barn vad det har hört om det otäcka som har hänt, och om det är något det oroar sig särskilt för.

Var ärlig, men anpassa dina svar till barnets ålder och mognad och till den person du har framför dig. Vissa vill veta mycket, andra inte. Det är olika och lika okej. Det är bra att vara ärlig, utan att ge mer information än vad barnet är moget för eller frågar efter. Alla barn (och vuxna) har olika bakgrund och erfarenheter, vilket påverkar barnet även i den här situationen.

Du som vuxen behöver därför, i den mån du kan, bemöta barnet utifrån vad just ditt barn behöver. Det kan vara bra att tänka på att sådant som du tror oroar ditt barn kanske inte är samma saker som barnet går omkring och oroar sig för. Därför är det viktigt att vara lyhörd och att lyssna aktivt på barnets upplevelser och frågor.

Ha separata samtal med små barn och ungdomar

Det kan vara bra att ha separata samtal med små barn och tonåringar, så att informationen kan anpassas utifrån deras ålder. Då får de också utrymme att själva ge sin upplevelse av vad de har uppfattat av det som sker och även möjlighet att ställa egna frågor.

Tonåringar pratar ofta mest med jämnåriga och kan få mycket information som inte är helt korrekt. Gör dig tillgänglig och underlätta för dem att också prata med dig. Glöm inte att även en tonåring som verkar avvisande kan ha behov av att prata med en vuxen.

Barn och media

Barn söker information på nätet. Och de vet oftast mer än vad vuxna tror. Fråga gärna om de har läst eller sett något, och var öppen för att aktivt lyssna och ta in barnets upplevelse av det som sker. Svara på barnets frågor med saklig och korrekt information från pålitliga källor från myndigheter och 1177 Vårdguiden. Försök att vara konkret, klar och tydlig. Prata om att det kan vara svårt att låta bli att kolla nyheterna hela tiden, och kom överens om hur ofta som är lagom. Sitt gärna tillsammans med barnet och prata om den information och de nyheter ni tar del av. Ett tips är att titta på programmet Lilla Aktuellt som finns på SVT Play.

Berätta vad vi kan och behöver göra

Det bästa för barn (och vuxna) när svåra händelser sker, är att i möjligaste mån fortsätta att ha en vardag, med regelbundna tider för mat och sömn. Det är också bra att röra på sig – att uppmuntra till att delta i fysiska aktiviteter kan vara hjälpsamt. Att få möjligheten att vara tillsammans med jämnåriga är också viktigt för de flesta.

Prata med barnet om vad ni tillsammans kan göra för att hjälpa till. Ni kan till exempel samla in kläder, leksaker eller annat som behövs och ge till en hjälporganisation. Eller så kan ni på olika sätt samla in pengar för att ge stöd till drabbade personer. Att få bidra och hjälpa till ökar känslan av trygghet och kontroll i svåra situationer.

Att inge en känsla av hopp

Det kan vara svårt för barn och unga att känna att det inte alltid kommer att vara så här. Du som vuxen kan behöva prata med ditt barn om att det kommer att bli bättre igen. Det är bra att barn får en förståelse för att världen kan vara både bra och dålig samtidigt. Att vuxna finns där som ett stöd och att många arbetar med att göra saker bättre. Att inge en känsla av hopp.

Viktigt att följa behandlingsplaneringen
Om ditt barn får behandling för psykiska besvär är det viktigt att följa den behandlingsplanering som finns. Om barnet tar medicin ska det fortsätta att göra det som vanligt.

Ta kontakt med din mottagning vid behov eller om du har frågor. Det här är särskilt viktigt om du upplever att ditt barns psykiska mående blir försämrat.

Texten är framtagen i samarbete mellan SLSO Psykiatri och Regionalt kunskapscentrum kris- och katastrofpsykologi (RKK), www.katastrofpsykologi.se